Vita bussarna var en evakueringsaktion under mars-april 1945, således under andra världskrigets absoluta slutskede då det var helt klart att Tyskland skulle förlora kriget och kapitulerar inom de närmaste veckorna. Med hjälp av Röda korset skulle skandinaver evakueras från Nazityskland. Huvudsakligen så handlade det om danskar, norrmän i tyska koncentrationsläger och kvinnor och barn med svensk anknytning som bodde i Tyskland. Namnet Vita bussar kommer av att bussarna var vitmålade och röda kors målade på taket, sidan, fram och bak för att bussarna inte skulle bli tagna för att vara militära fordon. Evakueringsaktionen har kritiserats för att ha varit en för ensidig räddningsaktion för skandinaver och att man inte i samma grad hjälpte fångar av andra nationaliteter. Den största kritiken gäller Vita bussarnas transporter de utförde för det tyska SS. En del judar har, i de absolut sista transporterna evakuerats från koncentrationslägret Ravensbrück.
Det totala antalet av evakuerade icke-skandinaver bl.a. judar har man fortsättningsvis inte kunnat reda ut. Expeditionens personal var på 308 personer, varav omkring 20 sjukvårdspersonal (läkare, sjuksköterskor, undersköterskor. Bussar, bilar och utrustningen övertogs från försvarets förråd och kostnaderna bestreds av statskassan. Expeditionen hade till förfogande 36 sjuktransportbussar, 19 lastbilar, 7 personbilar och motorcyklar samt underhållsfordon.
Expeditionen blev uppdelad i tre enheter (konvojer) med 12 bussar och lastbilar var. Bussarna hade åtta sjukbårar, eller sittplats för 30 passagerare. För att evakuera 1 800 personer från Nazityskland skulle en enhet, konvoj, göra hela 5 resor till Sverige.