Om
Ljuständning vid Holocaust monumentet och Förintelsens offers gravar - de som kom med Vita båtar till Stockholm och dog strax efter ankomsten. Årsdagen av Kristallnatten (2019).
I hela mitt liv har jag levt i Förintelsens skugga. Skuggan, eller molntäcket, var inte helt svart, det fanns också mycket värme och ljus under min uppväxt. De överlevande i min närhet kunde på ett exceptionellt sätt gömma sin märgbitande sorg. Vänner till mina föräldrar kom att ersätta mina döda farbröder, morbröder och kusiner. Inga andra av mina egna vänner hade sina far- och morföräldrar vid liv. Inga begravningar eller något generationsskifte har känts av. Mina föräldrars, som var överlevande, berättelser var betungande, en slags kommunikéer som man inte skulle ifrågasätta efteråt. Inga dramatiska ord om drömmar som hade slagits i spillror, inget sades om död och våld eller hopplöshet. Ett, till det yttre, normalt liv. Vi, barnen till de överlevande, växte således upp utan att ha förgiftats av föräldrarnas upplevelser. Det vi minns med lite vånda är att de stora, nybildade fiktiva familjerna splittrades då och då. Mina låtsas mostrar och farbröder lämnade Polen, ofta för Israel eller USA. Förintelsen fanns i vår närhet men kändes abstrakt. Bara ibland gav Förintelsen sig till känna.
Först på nittiotalet, när jag planerade ett Förintelsemonument i Stockholm så dök min egen, hittills helt okända familj upp. På mammas sida fanns det ett 70-tal anhöriga som har mördats i Treblinka och vilkas aska fanns där. På min pappas sidan fanns ett 30-tal anhöriga i massgravar utanför staden Pinsk. Det fanns inga fotografier på vare sig morfar eller farfar. Klara besked gavs. Ingen hade överlevt. Men jag, som tillhör nästa generation, vi som kallas "andra generationen" kunde namnge dem och berätta deras historia. Jag fick en mycket störande, obehaglig känsla. Det handlade om tusentals, egentligen miljoner judar som har mördats i Förintelsen och där ingen, inte en enda medlem av familjen, har överlevt. Vem skall föra deras namn och berättelser vidare till nästa generation?
Vid Norra Judiska begravningsplatsen i Solna hittade jag två kvarter där enbart gravnummerskyltar stack ut ur jorden. 15 cm under gräset återfanns gravhällar med namn och ålder på de döda och var de var födda. Jag började undersöka hur de har hamnat i Sverige och vilket liv de har levt innan de har kommit hit? Hade de några släktingar?
Det som var lika djupt begravet var historien om den enastående insatsen som Sverige gjorde år 1945 efter att andra världskriget tog slut. Det var det största humanitära uppdraget som Sverige genomförde. Det skedde under en månad från slutet av juni till slutet av juli 1945. Under denna tid fördes drygt 9 300 koncentrationslägerfångar sjöledes från Lübeck i Tyskland till Sverige.
Denna omfattande operation slutade inte med sjötransporten. En hel mottagningsorganisation i land med sjukhus och mottagningscentra hade blixtsnabbt byggts upp för ändamålet. Många av de överlevande, som kom till Sverige med de Vita båtarna, var i dåligt skick, mycket sämre än de överlevande som kommit några veckor tidigare med de Vita bussarna. En del av de som kom med Vita båtar dog nästan direkt efter ankomsten. Ibland levde de några timmar, några dagar eller 2-3 år.
Deras oberättade berättelser hittade jag huvudsakligen i deras läkarkort, ifyllda av brittiska och svenska läkare. Med bilderna i den här fotoutställningen vill jag synliggöra de befriades öden för en yngre generation. Jag hoppas att bilderna och berättelserna kan bidra till förståelse av det som hände i Europa, att dessa spår av Förintelsen skall väcka människor till att våga säga ifrån när det behövs.
Roman Romuald Wasserman Wroblewski